Vi får ögonkontakt ett tag och jag inser att jag känner igen honom. Det är Mikael Dahlberg, anfallare/mittfältare från Djurgården. 

Jag får smått hjärtstillestånd och blir därefter lite fnittrig. Han e otroligt söt! 

Jag ringer Ebba (den enda som kan förstå denna panik) och kan knappt få fram ett ord. 

Haha aningen töntigt men tro mig, det är inte första gången. Dahlberg har jagbl.a. sett på tunnelbanan tidigare och han har varit inne på min praktikplats... effekten han har på mig är densamma.

Kanske försöker universum para ihop oss på något konstigt sätt. Man kan ju alltid hoppas... 

Nu blir det sushi för hela slanten och lite tv-tittande för att lugna nerverna!